"Wine and nibbles" inkommande onsdag

Tvättar, skalar, ansar palsternackor, rödbetor och potatisar. Idag äts det herrgårdsgratäng gjord på enbart inhemska rotfrukter. Det är sånt som våra svedjebrukande förfäder åt under de dystra vintermånaderna, fast de hade varken mögelost eller grädde. Jag tror att jag ska tillägna den kommande veckan åt att hedra de historiska rotfrukterna, och ägna min framtid åt hemmafruyrket. Jag har ju redan permanent så nu är det bara förklädet som fattas, och jag trivs ju hemma så det är okej. Fast inte var hemmafru skalar rödbetor iklädd blå Chanel t-skjorta eller lyfter vikter med violetta händer.

Det har varit ett skönt veckoslut. Lördag morgon damp ett kuvert genom postluckan: vår övertrevliga, amerikanska granngubbe bjuder oss på fest rörrenoveringens slutspurt till ära. Mr. Barclays handskrivna inbjudan på hans initialförsedda brevpapper med ordet invitation kändes verkligen inbjudande och välkomnande. Vi ser båda framemot vinkvällen i internationellt herrsällskap, för troligtvis är engelsmannen med den visslande tekannan också bjuden. Efter frukosten hoppade H och jag på cyklarna och trampade iväg mot västra Åbo. Vi besökte loppisar och varuhus, för jag behövde få cykla bort lite lördagsenergi och köpa kvalitetsprodukter för mitt trötta hår. Det var kanske årets sista cykelfärd och definitivt årets sista cykelfärd i sommartid. I vintertid känns allt så imperfekt. Då vi kom hem lade jag mig ner på sängen och då sa telefonen ”pip-pip” och jag fick veta att min A-haa, fredagkväll ungefär samtidigt som jag tröststickade, blev mor till en stor grabb. Jag blev rörd och började genast planera babystickstuff.

Krullversion av Jëssikën

"Välkommen", står det på dörren så jag stiger in. Grå pösig lädersoffa, yuccapalmer i plast och väggar prydda med solblekta planscher på 80-talssnyggingar. Frisör Anu fönar så att hårtussarna yr medan en dam får sig en fluffig tantfrisyr. Snart är det min tur. Jag sätter mig framför spegelbordet och vecklar ut bilden på den perfekta frisyren med lämpligt stora lockar. Anu rekommenderar inte permanent för hon vet vad jag vill: stora, snälla, romantiska, flickiga lockar, precis som Chloë Sevigny och Sarah Jessica hade för 15 år sedan. Det kallas mjukpermanent och det kommer att vara min grej. Jag känner mig trygg och avslappnad i Anus (ha, ha) sällskap. Hon tvättar, rullar, smörjer in. Vi småpratar och småskämtar (jag har alltid kommit bra överens med tanter och äldre damer, kanske för att jag har ganska tantiga intressen). Hon bjuder på brännande kaffe i pvc-plastmugg med sjaskig mugghållare. Ingen mjölk.

Det blir minsann ganska så krulligt: håret går knappt att reda ut och Anu får lov att riva upp hårknutarna. Hennes uppmuntrande kommentar utförd på finaste Åbodialekt ger ingen tröst och jag bara fnissar bort rädslan. Så sitter jag under en sån dän värmande hårkupa precis som tanterna i 50-tals filmerna, och funderar huruvida det nu var en så bra idé det här. Sa jag att det var min grej? Snyggt är det inte. Nöjd är jag inte. Egentligen så kan jag inte se det minsta positiva med mitt nya hår. Därhemma fnissar jag hysteriskt, men sen kommer tårarna. Det kommer många tårar, och de torkar först, om si sådär 4 månader. Sen kan jag bli som Chloë, fast utan prickar.

Fast mest besviken är jag nog, inte på frisören, men på den där känslan jag tillät mig själv känna då jag vågade tro att om man ger lite så får man mer. Men det enda som hände var att värken kom tillbaka och jag känner mig lurad. Och att ha en misslyckad, eller mindre perfekt mjukpermanent samtidigt som man känner sig bedragen, är inte en så häftig kombination. Speciellt inte om man trodde sig ha ställt tillräckligt många frågor för att ens nångång få ett ärligt svar. En till gin&tonic, tack.

Om ni ser nåt grönt och fräsande i trafiken, så är det troligtvis mej ni ser

Ufh, hur ska jag nu kunna cykla hem med en full ryggsäck då benen knappt bär? Det där kalla, våta ställer också till med besvär. Maria sa att jackan nog skulle hålla regn och blåst men nä, den har ju blivit testad i Danmark och aldrig har den varit så snäll att den skulle filtrera bort fukt och andra saker som försöker tränga sig igenom huden. Och skorna, de skulle ju också hålla regn, men fan ingenting funkar ju i det här jävla vädret!!! Satan.
Quefríodemierdajoderquefríodemierdajoder joderjoder
Och hur ska jag kunna cykla hem på natten om jag är lika full som min ryggsäck? Åtminstone syns jag, åtminstone framifrån, för snälla H skruvade fast cykellampan. Nog för att jag skulle ha kunnat skruva fast lampan själv (fan, Maria och jag höll ju på att öppna en egen cykelrepareringsfirma) men den lyser så mycket bättre om den är fastskruvad med kärlek.

Fue él el primero para verla

Esta noche la primera nieve. Que cliché para una chica nordica describir la caida de la primera nieve. En la mitad de la noche, en algún momento de la madrugada, H me despertó: "Fue yo el primero para verla". Casí no había dormido y yo también pasé una noche ligera.

Café, tostadas y bicicleta.

Lluvia, oscuridad, frío.

Mojada al entrar al trabajo.

Rabiosa.

Ahora empieza lo que en esta parte del globo parece no tener ni fin ni cabo. Todo el mundo tiene esta cara tan triste, con ojos y boca cerrados. Porqué, por qué razón abrirlos si uno se siente sólo la picada del frío, el sabor del invierno? Noviembre siempre ha sido duro y a mi me da pena pensar que la mulata embrazada con el novio pálido y imbécil, tiene que sufrir tanto como nosotros. Y mientras sigue el tormento fuera de mi despacho caliente y mientras voy calentando mi pie derecha sobre el radiador, me aseguro que termino como ganadora y Santas Pascuas.

Esta noche: Visita y fiesta en la casa de Satu.
Mañana: Peluquería –adios pelo liso, bienvenido pelo rizado!

Idag blir det ingen rubrik för jag kan inte annat än sucka fram några ord som ändå inte formar nån vettig mening

Medan min vän A-haa i Malmö väntar på att få börja krysta ut ett stycke gossebarn (buu Bänäna, du ska veta att jag håller tummarna och stortårna), väntar jag här i Åbo på att mina ögon till pingisbollar ska öppna sig. Irma säger att det är ett strålande solskensväder där ute, men jag ser bara dataskärmsflimmer. Klockan är lunch, men tre koppar kaffe (2 koppar god espresso, 1 kopp skit jobbsump) har inte ännu hjälpt mig komma igång. Orsak: dålig natt med massor av drömmar, kurrande mage och obekväm säng. Det faktum att jag sovit dåligt kan ha nånting att göra med att jag på söndag vaknade klockan 2. Helt sjukt underligt, jag som aldrig sover eller sover lätt som en fjäder, och har sån ingrodd 8-16 dygnsrytm att det inte är sant. Jag kom i alla fall snabbt ur pyjamasen, via hemmafrukofta och jumppakläder in i mjukisbyxor. Och så gav jag sylektioner åt ex-poikamies, inledde strump-projekt, funderade översättning och planerade vecka.

Nu är jag riktigt vimsig av kaffeöverdos och så har jag träningsvärk, och så är det bara att konstatera att man borde komma på något riktigt kul för den här veckan så att den inte ska verka alltför hopplös nu då snöstormar och allt är på kommande. Jag har dock ett kort i bakfickan eller en peng i ärmen, eller hur man nu säger då man har en nödplan. Men det är en, låt oss säga, krullig hemlis…

Finland får sitt tredje Nobelpris

Min pojkvän säger att jag har vunnit Nobels underlighetspris. Så nu är det bekräftat: HO E ONDÄLI. Jag är underlig på jobbet, jag är underlig i skolan, jag är underlig på stan, jag är underlig bland de underliga och jag är underlig där hemma. Men vad gör det, för jag har fått pris! Och vi snackar Nobel, Alfred Nobel, dynamitgubbens pris.

Och så äntligen, äntligen, efter 27 års sökande, kan mina fötter stolt spatsera omkring på kullerstensgator och naturstigar i nya, jungfrueliga skor. Inte mormors, inte mors, inte andras mormödrars eller mammors skor. N-Y-A.


Och så lite sportnyheter:
Gårdagens badmintonmatch, Vasa vs. Jeppis, 2-1 (11-9, 9-11, 12-10)

Världen sedd genom ett periskop

Man skulle ju kunna ta och bli arg över strömmingsmarknaden som har brett ut sig längs hela ån och försvårar planerarens cykelfärder till och från universitetet, men eftersom jag tycker synd om fiskarstackrarna, låter jag bli. Det måste vara himla svårt att fånga strömming. Man skulle också kunna fräsa åt den kommande kölden, men eftersom min grön-grönare-grönast tubtopp/halsduk/mössa blev klar igår, kommer kölden inte att ställa till med de minsta problem i år, inte ens för min antiknäsa. Mitt huvud ser lite ut som ett grönt periskop i min stickkreation, fnihiss… Och så blir det filmfestival, fester, nya stickprojekt (kanske ett par strumpor åt lille-lille bror? Hmm, vad har lillebröder för storlek? 43?), loppisar, undervisningsfri vecka, resor, teater och JUMPPA. Jag får jumppa igen för nu har slutat knaka mellan kotorna! Och jag har fått tillbaka mitt översättarsjälvförtroende, min talförmåga, min flexibilitet, mitt sprithuvud och min sociala kompetens. Och nuförtiden känner jag mig mer som en transhumanist än en falsk vetenskapsidkare. Plussen vinner över minusen, kaffe vinner över te.

Habitus: Homo sapiens var. jessiken

Idagsammanfattning

mån-dag:
Maria sa att jag liknar Celine Dion, och Satu att jag har ett allmänt kändis-utseende. Och så skrattade de. Någon vecka sedan fick jag höra att det är något spanskt över mig (och det bara för att jag studerar språket). Så har jag fått höra att min näsa är en grekisk antiknäsa, men mormor säger att "nenä on Routavaaran klyyvareita". Ibland ser jag typiskt finlandssvensk ut och Johan-na tycker att jag påminner om henne (hon har ljusbrunt naturlockigt hår). Själv känner jag igen mig i Uma Thurman och tjejen i "The night of the living dead".

Veckoslutssammanfattning

fre-dag: Tittar på Monster och drömmer mardrömmar, stickar och stretchar småskaligt. Kvällen är mest plågsam och jag är mest fundersam.

lör-dag: går en tur på stan (kanske t.o.m. shoppar), äter ute med H, firar Tanja och inviger Daily News –vår nya kvarterskrog. Höststormen kommer inte åt frisyren eller min Mary Poppins-look.

sön-dag: skriver uppsatser och lever i pyjamas fram till klockan 8 på kvällen då jag och H går en promenad till butiken (okej, pyjamasen var kvar under ytterkläderna) runt hörnet och köper skruvar för att kunna njuta av "La vita e bella". Nu vill jag också lära mig italienska.



Hejdå arbetsdag!

Callarse; verbo reflexivo y costoso

Para los que no lo sabían, os cuento que soy una chica sosa. La soledad no es mi enémigo, y las paredes de mi casa no me ni encierran ni me encercan. La soledad y el silencio no me importa. No tengo problemas hacer cosas sola por que estoy acostumbrada no tener mucha gente a mi lado. Siempre he tenido buenos amigos, amigos de corazón, y lo tengo, pero nunca he tenido medio-amigos. Nunca me he sentido bien estando rodeada por gente desconocida. Gente que no te ve, no te conoce, no te habla, no te siente. Necesito una mano calorosa que me levante, que me quiera, que me cuide para que no me cierre, no me calle, no me desaparezca. Y la tengo y me está cogiendo.

Aunque sé y siento que están por allí, las amigas con su cariño y ayuda, NECESITO más. Unas llamadas, mensajes o correos no me ayudan, por que echo de menos las risas, las charlas, las burlas, la tontería, la cotilla. ¿Es normal que una mujer necesita COTILLAR, no?

Me había pensado que es improbable que pueda sentir lo que sentía con ellas en aquellos tiempos, pero ha vuelto a ser muy probable. Ayer, en la companía de una nueva personaje, pensaba que esto podría ser justo lo que me faltaba. Y allí estabamos, contando secretos, compartiendo intereses, y me sentía que si me esfuerzo un poquito más que normalmente estoy capaz de hacer, tendré mis cotillas y risas. Y así tendré otra mano cogiendome y eso ya es una riqueza enorme.

Jag och Frida

"Ilú, ilú", som min italienska kämppis brukade säga. Poks-poks, blev till niks-naks och jag blev till Frida Kahlo. Ryggskott är aldrig precis trevligt. Förutom att jag är pipi, klarar jag inte av att:

-gå på Galna Dagar
-jumppa
-tvätta byk
-gå på Fiesta latina

Livet har ingen mening med andra ord. Igår hade jag så ont att min lediga kväll blev till pissochskitogrönaärter. H masserade mej så att jag är nästan blå kring svansen, men jag tror att det gjorde gott. Så nu när jag kämpat mej igenom halva Åbo igen denna morgon, känns det nästan som att jag kanske ändå klarar av att:

-fara till Stokka och köpa mej en mugg modell mumin
-stryka fast tygmärken på mina kläder
-vara social

Och fast jag är liksom skör som en herbariepressad blåsippa, så är jag liksom glá för att jag känner liksom på mig att det snart kommer att hända något skojigt. Kanske redan ikväll. Men fiesta latino ska jag nog inte gå på, för jag orkar ju bara inte med en semifylla i konstgjord lattare-stämning. Det är liksom inte min juttu.

El señor que la noche pasada me robó mi almohada

Buenos días caracolas. ¡Como echo de menos decir "hola caracola", y por tanto, escuchar la respuesta "ciao cola-cao"! Esta noche he dormido malisimo y tengo los ojos inchados y rojos, así que hoy estamos muy guapa. Aquí abajo

↓

pego una descripción de mi amante para que tengais una idéa de él. La hice en un curso que da una chilena flipada. Ella reía de mi, no sé por qué.

Se trata de un joven de 25 años. Mide 176 centímetros, un poquito más que la media altura de un hombre finés. Es flaco de peso normal y camina con una espalda muy recta, siempre teniendo mucha prisa. Su pelo está cortado en un peinado corto, pero lleva el flequillo más largo. Los ojos tienen un color raro: no son marrones ni grises, pero siempre tienen un tono verde que se ve especialmente en un lugar luminoso o en el sol. Las pestañas son largas y totalmente lisas, igual como el pelo. No hay ni un rizo, y como el pelo es tupido tiene la apariencia de la piel de algún animal. Es de color marrón castaña.

La nariz es pequeña y la boca igual, pero lo más característico de la cara son los dientes: los colmillos podrían ser de un vampire. Nunca lleva barba, tampoco le crece mucho pelo, pero le gusta estar mal afeitado. Sobre el ojo recto hay una cicatriz fina, un recuerdo de algún accidento de la infancia. Las manos son bastante pequeñas para ser manos de un hombre fuerte. Las uñas estan siempre bien cortadas –tienen que ser como es quitarrista. Las huellas del hobby también se ve en los dedos: son duros la piel de los puntos.

Tiene un sentio de humor muy listo y una sonrisa audible. Habla un dialecto raro, típico de la costa de Ostrobotnia, y tiene una lengua bonita y un vocabulario amplio. Va bien con todo el mundo, aunque a veces está considerado orgulloso, quizá por su tendencia de observar y analizar. Muy buen oyente, fiel a sus amigos, equipado con un corazón grande.

Poks, poks!

Glup, jag sitter på jobbet och smygskriver, men de kan inte nappa mig…Förutom att jag kopierat ett papper och fyllt i min arbetstidsräknare (finurlig, självdesignad tabell som räknar automatiskt ut, enligt min veckoplan, hur jag ska jobba för att uppnå de krävda 30 h), har jag bokat badmintontider fram till jul. "Kyllä, varaan vielä ajat joulukuulle kiitos", sa jag då tjejen i luren undrade om jag faktiskt menade allvar med bokningen. Såklart, för här ska spelas! Poks, poks, schviiis…töks. Idag klockan 15.00 drar säsongen igång. Ska utmana en viss jeppisbo som brukar skratta åt min vinnarinstinkt och förlorar-trauma. Inga någo ska han skratta mer

Lussekatter, hjärtan och utropstecken.

Inatt drömde jag om Heidi. Hon hade skickat mig ett stort kort med inbjudan till luciafirande. På kortets baksida hade hon ritat saffransgula lussekatter med russin och glögglas med skållad mandel och allt, och på framsidan hade hon målat stora änglar. Änglamålningen var glansbildsaktig, hal och bucklig, och kortet var tredimensionellt. Jättekortet hade stoppats in genom postluckan och då jag läste innehållet, kände jag doften av nybakta bullar. Sen vaknade jag och cyklade till jobbet genom den höstdimmiga morgonen.

Jag är ännu på gott humör efter gårdagens middag, då jag träffade mina naturskolekolleger på en viss Åbo-restaurang med fjortisklingande namn. Naturskolelärarna ville diskutera undervisningsprogram, jag ville diskutera Åbos cykelvägar. Jag drack en liten bärs, men blev inte full. Så fick jag läsa utvärderingsblanketterna med de kommentarer som barnen i min lägergrupp hade gett. Jättemånga skrev att bäst på lägerskolan var lärarinnan, och jag fick hälsningar och kramar och bra respons, och det var hjärtan och utropstecken, och jag blev så rörd och tänkte "så BÄU, så BÄU de var de där små monstren". Någon skrev "lägerskolan kunde ha haft mattor" och en annan "personligen tyckte jag att årstiden inte var lämplig för simning", men annars verkade barnen ha fått många goda minnen. Och det känns ju fint att jag gav barnen en positiv upplevelse, och att jag lyckades dölja min osäkerhet och stress, och kontrollera strypgreppen och nervsammanbrotten.

Trafikpolis, potatisgris (Policía de tráfico, cerdo de patata)

Cyklar, cyklar, cyklar, viftar med armen "hallå, jag gör en högersväng", undviker pölar och rostsvampangripna höstlöv och blir arg: varför förstår inte cyklister att fotgängare ska välja skyddsvägssidan av domkyrkobrons övergångsställe, och varför förstår inte fotgängare att de inte kan gå bland arga cyklister som har bråttom till föreläsning? Varje dag kämpar vi med samma problem, jag och Tunturi Pop. Jag brukar cykla hotfullt nära de fotgängare som inte har fattat var skåpet ska stå. Idag rammade jag nästan en tjej (en riktig brud med sånadäna ljusbruna läderstövlar med klack), flåsade henne i nacken för att signalera mitt hat. Om jag blir kommunalpolitiker i Åbo, lovar jag att ta itu med stans usla cykelvägsnätverk. Förbjuda och begränsa, straffa. Dirigera.

På grammatiktimmen i morse satt jag längst fram i klassen och kom med mina besserwisser-kommentarer om Spaniens natur och trädslag. Lehtori Kaunis, som jag kallar henne för att hon är så himla kaunis (hon har förresten just sånadäna beige läderstövlar som matchar hennes flätade breda läderbälte… buena pieza estás tú hecha) kommer ännu en dag att lära sig en ordentlig läxa, då hon försöker lära översättare helt felaktiga naturvetenskapliga begrepp. Hah! Survival of the fittest om något.

Nu då min morgon trots allt har börjat bra, ska jag försöka fortsätta med mitt goda humör, och sprida lite trevnad här i mitt hörn. Nu undrar jag bara: finns det något värre än Times New Roman?

Ná, que estoy diciendo que estoy un poco harta con la red de pistas para bicis aquí en esta ciudad. Me enfado tanto todos los días porque la gente no respeta el orden lógico. Si pudiera, cambiará lo todo: pondría barras y señales de "stop: no te metas aquí" y "Señores peatones, por favor, intentad a entender que aquí no se anda".

Hoy, como es un día maravilloso, un día otoñal como yo lo prefiero, voy a seguir en este estado de buen humor. Voy a plantear mi sonrisa por todas partes y calentar todos los fineses que hoy van de muro (ir de muro: mi expresión propia que significa que tienen la cara congelada). Bien no?