Cowabunga! och allt vad det innebär

Sjukling.

Alltså nu får det väl vara nog! Än är jag inte döende, men med en sjuk vänsterfots trampdyna, feber och axelinflammation eller nåt, så känns det som om livet nått sitt slut. Jag har inte gått på jumppa på en hel jävla vecka och det är verkligen PAHA. Översättningarna och tentpluggandet blir till bara BAJS, jag är nervös och ska dessutom flytta, typ nu. Bära med vilka händer och vilken rygg? Med den här farten sitter jag snart i rullstol och får sjukpensionera mig innan 30. Cykeln har punktering också. SATAN.

Gamling.

Jag är så klok att jag förstår när jag hittar ett ultrahäftigt plagg att jag måste ha det, men så gammal och ute att jag inte vet hur jag ska bära det så jag måste fråga den 10 år yngre Sthlm-försäljerskan på monoton finlandssvenska om användarinstruktioner. Sen köper jag en tant-kavaj på loppis för välförtjänta pengar och blir nervös för flygresan hem. Vid +2 ºC är jag så frusen att jag längtar efter kashmir-damasker och elektrisk värmedyna. Stora folkmängder gör mig trött, bullret får öronen att värka och neonljuset svider i ögonen. Jetlaggen känns ännu två dagar efter resan.

Kvällen innan den Stora Resan

Nytvättat hår med nygjord hårinpackning för nervösa affärskvinnor, ansiktsmask och nagellack. Min hud är ren och len inför morgondagens resa. Kavajen hänger nystruken på skåpdörren. Kom igen, du fåntratt till botaniker, du är ju klädd som den Jenny W. du önskar råka på någonstans söder om Folkungagatan. Sanningen är att jag inte äger någon kavaj, och min arbetsresa är inte så häftig som den låter. Men jag dagdrömmer iväg från mitt förlängda kontrakt, som ändå ser sitt slut om sisådär någon vecka, och leker proffsprojektarbetare. Rapporterna och diagrammena är med, flygbiljetterna nappar jag sedan i all hast imorgon på morgonen. Som vanligt ser jag framemot litet shopping i El Estocolmo de mi corazon, bara för att återvända tomhänt och besviken hem till mitt. Kanske det är lite spännande i alla fall?


Hänt i veckan:
Vår lägenhet har fixat sig. Flytt 1. december.
Jag erbjuds ett vikariat i mitt gamla högstadie i Vasa. Tackar nja.
Jag får äran att bli lill-Povels faddertant. Jag är lycklig och stolt över den äran.
Dallas säsong två når halvvägs. Sue Ellen är cool igen.
Gör årtes goda gärning: beställer och betalar för två riktiga skivor. Det blir Jenny Wilson och Blood Music.


Min mystiska axelkramp börjar släppa, så jag går och påbörjar dagens tänjningsstund.

Den rökfria krogens stickbås

Glad morgon. Svag träningsvärk efter gårdagens jumpa. Cykellåset hade frusit fast såsom det alltid gör även under mindre glada morgnar. Knallröda naglar med matchande handskar. Jag har samma kläduppsättning för tredje dagen i rad. Så olikt mig. Tacka vet jag Alvar. Han är Humlegårdsgatans nyaste innekrog. Rökfri, mysig, tyst, stilig. Rökfria krogar är definitivt här för att stanna, och det trevliga med dem är, att man kan handarbeta, t.ex. sticka strumpor som jag eller tröja som Heidi, utan att varken handarbetet eller handarbetaren luktar cigarrett efteråt (i de fall handarbetaren tjuvröker kan garnet dock avslöja brottet ). Kläderna slipper den fräna lukten och kan på så sätt användas ännu nästa dag, och nästa dag… Nu då Heidi och jag startat krogstickningstrenden finns det ingen hejd på handarbetandet. Ultrahäftigt.
– Hallå Elle, kom och gör reportage!

Miss Viktika

Jag vill pyssla, jag vill pyssla, jag vill pyssla INTE jobba, plugga, vara trött och slö. En grå strumpa med gröna prickar är klar, den andra väntar på maskuppläggning. Men när ska jag hinna sticka present åt lilla Povel, sy min modekreationen, som jag köpt tyg till för typ 2 månader sedan, brodera initialer på handdukar, trycka mönster på tyg...? - Jag vet, jag tar ledigt! Imorgon! Fredags-semester med loppisrunda och bastu lika med super.

Sen kan jag fundera på hur jag ska fixa flytt, julförberedelser och tenter i fonetik, spansk grammatik och allmän språkvetenskap. Argh, detta hektiska liv! Så kommer ju arbetsresan därtill. En alldeles riktig utlandsarbetsresa, till Uppsala nästa fredag. Styrgruppsmöte och allt. H säger att jag måste ta en sväng via KappAhls damavdelning och köpa mig en jakkupuku, fast å andra sidan är min stil redan nu så tantig, att vilken genomsnittstant man nu råkar välja ur vilket genomsnittskaffebord som helst, så vinner nog tanten mig i både stil och mode. Hursomhaver, Uppsala resan kommer just perfekt, för nu kan jag kombinera den med shopping och Cats-spelning i Sthlm. Ai jo, och så får jag flyga. Det är för stort och för bra för att vara sant.

Businessclass, businessclass, hoppas jag får flyga businessclass (mel. Ansiktsburk)

Hem, ljufva…

Efter tågresor, megafynd på Fidan kierrätys, teater, auktioner, bastubad i kattsällskap och mammas mat, har vi återvänt hem från Österbotten och det för att veta att vi inget hem längre har. Vår olen-vanha-mutta-en-sitä-näytä hyresvärdinna T.Huhtala meddelar att hon slänger ut oss.

-Tack. Packa pappas kappsäck.

Så just då livet ler, kärleken blomstrar, studierna och jobbet går fint och jag inga större bekymmer har, förutom min permanent som ändå har visat sig vara helt okej, så drar hon undan mattan. Vilken besvikelse och vilken sorg! Just då vi börjat leva igen i vår nyrenoverade lägenhet, får vi packa ihop våra saker och hälsa hem. Så går det då man saknar rättsskydd och rika föräldrar. Fast flytten, som äger rum kanske redan inom den här månaden, blir förhoppningsvis inte så dramatisk, ty Mäklar-Henkke fixade så att vi får flytta några våningar upp. Lägenheten är mindre men färggrannare, och det bästa med den är att den är ännu billigare, den har trägolv, större badrum och söderfönster. Perfekt för odlingssugna botanister med ljusbehov (jag behöver få fotosyntetisera).

Även om ja torkat mig efter kallduschen så känner jag mig oerhört ledsen. Än en gång är jag tvungen att riva upp rötterna. Varför får jag inte växa ifred? Och så de där skratten jag hör, folk som är skadeglada och gottar sig åt andras sorg…

Onsdagsserenaden

Ett tag sedan satt H och jag och funderade på vilket klassiskt instrument vi skulle vara ifall vi fick välja ett. Jag tror att jag sa att jag skulle vilja vara en cello. Idag känns allt mycket cello: dova, låga toner, lång hals och graciösa stråkdrag. Moll, moll, moll, ibland dur, ikväll mera dur.