Jubileumsjag
Aldrig mer permanent.
Nu funderar jag på att färga håret vitt, eller riktigt riktigt blondt. Inte gult eller guldblondt (yök) utan sådär silvergråvitt.
Oh, jag ska inte klaga, jag ska inte klaga, JAG SKA INTE SÄGA ETT KNYST, men fan vad det är tungt det här. Stressigt, men jag sväljer det med hull och hår. Om jag inte syns till kring juletider så beror det nog på att jag har skrumpnat ihop till ett litet russin, en korint. För just så tungt kommer det att bli. Möten, planering, föreläsningar, tenter, seminarier, uppsatser, lektioner, förberedelser...min fick-kalender är fullproppad fram till jul. Varje dag kommer jag hem med av trötthet uppsvällda ögon, tankar som snurrar kring kursplaner, skolkorridorer, elever, pedagogiska teorier...huh, det är mycket man ska lära sig. Samtidigt är jag ivrig: massor av nya bekantskaper, skojiga elever, finurliga lektioner att planera. Jag är ivrig att få börja, men samtidigt nervös för att möta min klass. 9A och människans biologi -en varsinainen nakki! Jag får dra förökning och könsdelar, och kelaa ni, om jag glömmer att nämna typ att man ska använda kortsu, kan nån stackars teini gå och strula till det för sig. Vilket ansvar! Så mycket annat har jag inte rapportera. Ingen maratonträning, inga loppisar, inget lande, inget stickas...Men imorgon ska jag och H till Monäs, för första gången på flera månader, och jag hoppas att vi hinner med litet bastubad, svampplockning och loppisar a la Jeppis. Och jo, i början av oktober ska vi till Köpenhamn och Malmö. Cats har keikka och jag ska med och sjunga/lotsasshoppa/träffa bortflyttade vänner. Jee!
Så här ska min höst se ut: 8-16, 8-16, 8-16...und so weiter varje dag, utan matpaus. Ty jag har en läseordning som ska följas till punkt och pricka, precis som i skolan. Frånvaro med läkarintyg. Pedagogikstudierna har satt igång på allvar och det bara vänder sig i magen då jag tänker på allt som väntar på mig. Och jag är jätterädd att inte klara av det, att inte komma ihåg celldelning och fotosyntes och Mendels lagar, att inte min finska ska räcka till, att inte min röst ska bära och överrösta 30 elever med invandrarbakgrund. Jag hoppas att det inte blir en total katastrof av det här, en flopp att dra med i graven. Jag vill ju vara duktig och inte tvivlaskakasvättas, jag vill ju bli lärare jag också, jag vill. Sen då auskulteringen börjar måste jag fixa extra krafter och mod och styrka för att inte bli knäckt av all kritik och motgångar, för det kommer såna. Och om man är skör och sårbar och liten, kan man överhuvudtaget klara sig?